midnighttosix

Gabriella Håkanssons bok "Operation B", och hela hennes författarskap för den delen, har just uppenbarats i en intressant dubbelexponering, så att säga. Att hennes skrivande är tydligt besläktat med, eller snarare influerat, av Borges är ju ganska tydligt, men att det var så påtagligt visste jag inte. Schack spelar en central roll i den mystiska antropologiska/sociologiska/psykologiska fallstudien kallad Operation B. 60 år tidigare hade ett mystiskt schackparti, vars syfte, anledning och prissumma sedan länge fallit i glömska, mellan två rivaliserande familjer en avgörande roll i Borges novell "Det hemliga miraklet". Schackspel hade även en bifunktion i hans novell "Pierre Menard, författare till Don Quijote". I Pierre Menards privata arkiv återfanns, bland annat, "en teknisk artikel om möjligheten att berika schackspelet genom att avlägsna en bonde framför ett av tornen. Menard föreslår, försvarar, diskuterar och förkastar till slut denna idé."

Vidare är det uppenbart att Borges allomfattande Bibliotek i Babylon, vars verk innehåller alla tänkbara varianter av alfabetets 25 bokstäver, samt interpunktionstecken. Det är således oändligt. Varje verk finns i hundratusentals exemplar med bara ett par bokstävers eller kommateckens avvikelse, exempelvis. Härifrån är det enkelt att dra en parallell till huvudpersonens dröm i Operation B, att finna det allomfattande arkivet som ska mynna ut i den allomfattande encyklopedin. Även den oändlig förstås. En bok som motsvarar alla människor, all mänsklighet. 

Avslutningsvis så är det Gabriella Håkansson som skrivit förordet i min utgåva av Borges "Fiktioner". 

Meningslösa paralleller, långsökta kopplingar och krystade jämförelse är mitt gebit. Det är ju trots allt vad jag tillbringat snart sex år vid universitetet med att göra..

Jag behöver ett nytt krig eller konflikt att fördjupa mig i, men vilket? De flesta som utspelats i modern tid tycker jag mig ha betat av, och det är bara modern tid som är intressant. Det måste ju finnas rik videodokumentation, annars är det meningslöst. Diverse kulturyttringar måste ha uppstått i samband med, eller som konsekvens av, konflikten.

Kanske kriget om Falklandsöarna/Malvinerna kan vara någonting? Tycker mig ha botaniserat friskt i det redan förvisso, men det finns nog mer att hämta. Det är intressant på många sätt - inte minst därför att det är ett typexempel på det vilseledande kriget, kriget som får medborgarna att vända blickarna bort från den på ett eller annat sätt deprimerande nationella situationen. Till den typen av konflikter kan också USAs invasion av Somalia under 90-talet räknas. Ni minns kanske att Clinton beordrade bombningar av Mogadishu bara dagar efter att den komprometterande Lewinskyaffären uppdagats? Klassiskt. Samma sak 1982 med kriget om Falklandsöarna eller Malvinerna (den argentinska benämningen på ögruppen). Storbritannien var i ekonomisk kris efter Thatchers reformer, inspirerade av Milton Friedmans teorier om den naturliga arbetslösheten för att bekämpa inflation och oansvariga avregleringar på kreditmarknaden. Ett krig passade bra för att ena befolkningen och flytta fokus. Den där morgonen då argentinska trupper intog Port Stanley måste ha uppfattats som ett gudomligt ingripande av Thatcher, som inte var sen att reagera och skicka den stolta brittiska flottan över halva jordklotet.

 There's dead men in the South Atlantic, doesn't it warm your heart? To think that they died for you and me, Oh God, what a farce. There's crippled men back home in England, it's meant to warm our hearts. To think that they fought for peace and freedom, poor boys, what a farce.

Guggenheimmuseet i Bilbao, Spanien.

Nekropolis

Sirener studsar rytmiskt genom regelbundna gatunät.
Beskvattnigt amfetamin hittar sin väg,
sipprar,
genom törstiga strupar
genom sönderfrätta näsgångar,
finner sitt mål och expanderar.
Maniska ögon glänser grågult,
harmonierar väl med upplyst vinterbetong,
tack vare gatukontorets trivselskapande försorg.

Jag ser från min balkong
bilarnas nervöst blinkande larmljus,
oskiljaktiga från ägarnas rytmiska hjärtslag.
Tryggt förutsägbara, försäkrande.
Och det är fint, jag tycker det.

Bor människor bakom alla fönster?
Är de verkliga?
Med tiden har jag blivit övertygad om det.
En slät yta på gravstenen blir bäst,
jag är rädd för slutgiltiga omdömen.
Ett tyst konstaterande blir bäst,
dem det vederbör får själva bestämma.
Individuellt skräddarsydda begravningar och minnesmärken är ingenting för mig,
så barn av postmodernt äkthetssökande jag ändå är.
Min kärna finns i avbönen från densamma.

Människorna försökte verkligen, det gjorde de.
Och gör så fortfarande. Det är vackert och rörande.
Så mycket man har skapat för mig,
bjudit mig till en oändlig buffé,
hur kan jag ha fräckheten att inte uppskatta det?
Någon rätt smakar säkert bra,
och snart måste jag välja.
Värmande vemod föder en glödgad tår
strilar omärkligt ned för min kind,
bränner ett kärleksärr där det bäst syns.

Bor jag inte ändå i en spökstad?
Flyttade alla människor och lämnade mig ensam på min balkong bland vissnande växter och grå silhuetter?
De var tvungna att resa, jag visste det ju.
Men jag kunde inte följa med,
min skugga uppehåller sig bara vid hallspegeln,
misströstandes,
är omutlig.

Jag bär inte jorden som Atlas en gång gjorde,
inte längre åtminstone.
Nya gator kommer att namnges,
industrierna kommer fortsätta att mala,
bilarna kommer fortsätta att köra,
politiska beslut kommer fortsätta att fattas,
och de religiösa samfunden kommer inte att ge upp sina värv,
när min gravsten en gång är rest,
en parentes bland andra.

Människans största förtjänst, lättnad och glädje,
ligger i att hon är utbytbar.
Den unika vetskapen om vår död,
som skiljer oss från djuren
är ingen bestraffning,
tvärtom.
Allting kommer fortsätta att fungera utan människan bakom fönstret,
hon är inte oumbärlig;
i sanning en befriande tanke.
Min stad breder ut sig över mitt synfält,
och jag älskar den för att jag inte behöver befatta mig med den,
och den behöver heller inte mig.