midnighttosix

den brittiska versionen av allsång på skansen är ju onekligen aningen mindre slätstruken än vår svenska dito. och därigenom desto mer tilltalande - anders lundin (eller vem fan som leder spektaklet nuförtiden): se och lär. monkey see, monkey do. för den som undgår att lista ut sammanhanget, så nej, det är inte vm i nazireferenser - det är fotbolls vm i tyskland -06.



verkligen ett bakslag för läktarkulturen och de allmäna festligheterna att england missade att kvalificera sig till sommarens em. packade, rödlätta, överviktiga män från de märkliga öarna västerut som kastar lite stolar och sjunger om RAF:s stordåd är ju intimt förbundna med, och i det närmaste oskiljaktiga från, mästerskap i fotboll.

till den som tvivlar kan jag säga att detta inlägg inte är det minsta ironiskt. jag får konvulsioner och obehagliga rysningar när jag ser svenska fans, iklädda blågula aftonbladetperuker, ansiktsbemålade och med gigantiska plasthänder sjunga "andra sidan är ni klara...", på internationella mästerskap. fy!

efter att ha grävt djupt i min skattkista/avskrädeshög, också känd som hårddisk E:, återupptäckte jag den briljanta dokumentärfilmen "plötsligt i vinslöv". det är en mångbottnad och träffande titel - ingenting händer plötsligt i vinslöv, förutom det faktum att en exotisk fågel valde att häcka där under en period för några år sedan vilket fick ornitologer att vallfärda till den skånska avkroken. svt:s filmare insåg dock snabbt att samhället vinslöv var oändligt mycket intressantare att porträttera istället för en hägerliknande fågel, och resultatet blev alltså denna strålande dokumentär.

kanske är det sant som Proust skriver: genialitet innebär originalitet, och geniet uppfattas ofta av sin samtid som verklighetsfrämmande, tröttsam och konstlad därför att han/hon talar om verkligheten på ett icke gängse sätt. att originalitet per definition dock inte betyder genialitet kanske följande video, hämtad ur nämnda dokumentär, kan intyga.. men jag låter det vara osagt. kanske är jag bara inte mogen för de djupgående psykologiska paralleller mellan grillning och bangolf som huvudpersonen mejslar ut med kuslig precision.
är han vansinnig?
är han vansinnig på ett balanserat och harmoniskt sätt?
är han ett innovativt geni?
framtidens historieskrivare får fälla den domen.

efter otaliga försök har jag äntligen fått se emir kusturicas "zigenarnas tid" (tack svt!). antingen har jag inte varit hemma när den har visats tidigare, eller också har någon okultiverad familjemedlem velat se någonting annat och jag har fått vika ned mig. i sanningens namn har jag faktiskt varit en smula skeptisk till den; svart katt vit katt gillade jag inte, och filmer med inslag av mystik och övernaturligheter har jag skytt, och skyr fortfarande, som pesten. tack och lov var de ockulta inslagen i "zigenarnas tid" ytterst perifera och bidrog snarare till än stjälpte helhetsintrycket av filmen, måste jag något motvilligt erkänna, med risk för att omdana stora delar av mina preferenser. men jag lovar, en hippie med någon verklighetsflyende förkärlek för new age kommer jag aldrig att bli.

filmen kom mig, kanske inte helt osökt, att tänka på peter birros (ej att förväxla med hans pretentiösa bror marcus birro) serie "den förste zigenaren på månen" som sändes på svt för x antal år sedan. inte endast på grund av titeln dock - samma känslomässiga tema präglar bägge filmerna. dvs, de ädla och varma känslornas utmaning och svårighet att överleva i en dekadent, cynisk och miserabel tillvaro. om någon har, eller vet var man kan köpa, peter birros serie så hör mer än gärna av er. det låter som att jag adresserar en bred läsekrets i och med den uppmaningen, vilket förstås är önsketänkande. sanningen är nog att bara min flickvän, om ens hon, läser min blogg lite sporadiskt.

märk väl för övrigt att jag skrivit mig varm om filmen utan att ens beröra musiken eller den jugoslaviska miljön, som jag vurmar för. det ska jag emellertid ändra på. 80-tal, ett lerigt Bosnien och en smutsig zigenarenklav är ju onekligen finfina ingredienser i ett mästerverk. ackompanjerat med strålande musik är det ofrånkomligt att resultatet blir så bra det bara kan bli. eller döm själva:





en glad lax, som inte har någonting med filmen att göra, spelar ledmotivet på dragspel:

Sirius hemmapremiär har nu gått av stapeln på gamla trötta studenternas ip. ocharmigare arena får man leta efter, det finns inte ens någon misärromantik som höljer den i något slags grått, smutsigt skimmer som annars kan vara fallet med risiga arkitektoniska skapelser. läktarna är byggda enligt gammal brittisk förlaga - djupa, låga och med grova järnbjälkar utposterade som skymmer sikten alldeles förträffligt väl. dessvärre gick spelet gick hand i hand med arenans framtoning och matchen slutade rättvist oavgjort efter en rätt trist tillställning. att spelet var ganska färglöst spelade dock ingen större roll - vädret var trevligt, läktarna välfyllda, ölen god, det var premiär och vi i västra sidan körde vårt första tifo någonsin. på UNT finns en video där jag, fotogenisk som jag är, figurerar.

dagens känsla: blodtörst. de mörkare regionerna av mitt sinne har under en längre tid fått näring av en enda man och hans gärningar. naturligtvis talar jag om hallåan på tv6 - ni vet, rösten som pratar om och presenterar kommande program medan eftertexterna till diverse serier och filmer rullar. olusten och obehaget kryper i min kropp varje gång han öppnar munnen och levererar sina sjukt krystade, poänglösa haranger som ska föreställa skämtsamma och ungdomliga. det är och förblir en gåta hur han kan vara så extremt lam och besvärande, speciellt som han garanterat sitter och förbereder sina repliker i förväg. lyckligtvis finns ett enkelt svar på mina, och säkerligen era, problem. svaret är ond, bråd död. varken mer eller mindre. det är mycket lägligt att här travestera titeln på en välkänd (nåja), bra (nåja) och våldsam (ja!) film. "bring me the head of alfredo garcia - was one man's life worth 1 million dollars and the death of 21 men?". i fallet med hallåan så är svaret på frågeställningen förstås jakande. dessvärre kan jag inte erbjuda sådana summor som filmtiteln lovar, men ett tackkort garanteras. vetskapen om att ni gör en god, samhällsnyttig gärning torde dessutom räcka som motivation och belöning. rapportera tillbaka till mig när jobbet är slutfört.

jag har fått sådana cravings efter konstglas, i kid you not, men efter att ha finkammat diverse auktionssidor och antikaffärer som qxl.dk, qxl.no, tradera och ebay.com med en blodhunds välkalibrerade luktsinne, så kan jag bara konstatera att min smak och min plånbok inte harmonierar något vidare. inte nog med att välgjorda, exklusiva konstglasföremål kan piffa upp ett helt rum - de erbjuder också oanade möjligheter när det gäller teatraliska raseriutbrott. ikea i alla ära, men det är ju inte lika effektfullt att kasta porslinstallrikar för 9:90 kr/st. omkring sig, som det är att hiva unikat från muranos venetianska glasblåseri i väggen. ta bara en titt på den här vasen - att krossa den i tusen bitar när ens bättre hälft för tvåhundrade gången har glömt att diska vore ju ett förträffligt sätt att verkligen understryka sin irritation. då skulle polletten allt trilla ned, då menar man business. (inte för att jag har några sådana problem med min bättre hälft, men ändå).



ovanstående goding är gjord i stor upplaga och kostar bara några hundralappar, i bästa fall. helt klart ett potentiellt köp alltså när jag väl har klippt mig och skaffat ett jobb. apropå jobb så har jag förresten sökt en projektanställning under sommaren på åmells konsthandels referensbibliotek. jag försöker att inte ha några förväntningar, men det är svårt, tjänsten är som skräddarsydd för mig om jag får säga det sjäv, och det får jag ju eftersom det är min blogg. helst skulle jag dock bara ligga och jäsa hela sommaren. planen är att göra ett fynd på kupan eller sirius loppmarknad som innebär en total metamorfos av min ekonomiska situation. det kan gå!

i ett svagt ögonblick gav jag efter och skapade en blogg. för närvarande känner jag mig lätt uppspelt, men jag vet ju att jag i många avseenden är en något infantil impulsmänniska, varför jag är tveksam till hur pass kul jag kommer tycka att bloggandet är om ett par veckor. 28 dagar senare och det var inte lika roligt att leka.. eller är det 28 veckor? den eminenta, geggia zombierullen åsyftas hursomhelst. potentiella läsare varnas härmed alltså - det höga nöjet att läsa min blogg kan utan förvarning fråntas er på grund av undertecknads ombytlighet och lättja. tidigare bloggförsök har förvånansvärt kvickt dött, men tyvärr inte förtorkats, då ingenting dessvärre tycks gå till spillo i internets märkvärdiga ekosystem. nåväl. efter ett succédoftande första inlägg avbryter jag här - jag kan ju omöjligen leva upp till de första radernas storslagenhet och tänker heller inte försöka. soffan och fortsatt pillande i naveln känns dessutom alltför lockande för att avstå från.

innan jag resignerar ska jag emellertid bjuda på en video att njuta av och att begrunda. säga vad man vill om Juice Leskinen, någon fashionista var han i alla fall inte. eller var det just vad han var? hursomhelst, när jag uppnår lämplig ålder ska jag också skaffa en alkisfrilla som osar ljuvt av litauen.

klippet är hämtat från filmen "valehtelija", pärlan bland aki kaurismäkis produktioner.