midnighttosix

efter otaliga försök har jag äntligen fått se emir kusturicas "zigenarnas tid" (tack svt!). antingen har jag inte varit hemma när den har visats tidigare, eller också har någon okultiverad familjemedlem velat se någonting annat och jag har fått vika ned mig. i sanningens namn har jag faktiskt varit en smula skeptisk till den; svart katt vit katt gillade jag inte, och filmer med inslag av mystik och övernaturligheter har jag skytt, och skyr fortfarande, som pesten. tack och lov var de ockulta inslagen i "zigenarnas tid" ytterst perifera och bidrog snarare till än stjälpte helhetsintrycket av filmen, måste jag något motvilligt erkänna, med risk för att omdana stora delar av mina preferenser. men jag lovar, en hippie med någon verklighetsflyende förkärlek för new age kommer jag aldrig att bli.

filmen kom mig, kanske inte helt osökt, att tänka på peter birros (ej att förväxla med hans pretentiösa bror marcus birro) serie "den förste zigenaren på månen" som sändes på svt för x antal år sedan. inte endast på grund av titeln dock - samma känslomässiga tema präglar bägge filmerna. dvs, de ädla och varma känslornas utmaning och svårighet att överleva i en dekadent, cynisk och miserabel tillvaro. om någon har, eller vet var man kan köpa, peter birros serie så hör mer än gärna av er. det låter som att jag adresserar en bred läsekrets i och med den uppmaningen, vilket förstås är önsketänkande. sanningen är nog att bara min flickvän, om ens hon, läser min blogg lite sporadiskt.

märk väl för övrigt att jag skrivit mig varm om filmen utan att ens beröra musiken eller den jugoslaviska miljön, som jag vurmar för. det ska jag emellertid ändra på. 80-tal, ett lerigt Bosnien och en smutsig zigenarenklav är ju onekligen finfina ingredienser i ett mästerverk. ackompanjerat med strålande musik är det ofrånkomligt att resultatet blir så bra det bara kan bli. eller döm själva:





en glad lax, som inte har någonting med filmen att göra, spelar ledmotivet på dragspel: