yatzy
Den bulgariska armhåleskruven.
Man ser den sällan på touren nuförtiden, främst beroende på att den nya standarden för slagunderlag, dagstidningarnas bilagor, helt enkelt inte möjliggör slagrörelsen av utrymmesmässiga skäl. Åtminstone inte om slaget ska utföras korrekt och som det beskrivs i Der Spiegel : Gesichte der Yatzy und der Maxi-Yaty, vol. 26, 1962. Vissa avarter och varianter har givetvis vuxit fram för att fungera på de nya slagunderlagen, varav den mest kända kanske är den nordrumänska höftledsskruven, men den är klart blek i jämförelse med sin förlaga.
Slaget är synnerligen svårt att utföra och ingenting som vanliga lekmän och juniorspelare ägnar sig åt. Risken att sprida tärningarna utanför slagytan och följaktligen få gult kort är överhängande för amatören. I korthet går slaget ut på att spelaren böjer handflatan bakåt, kupar den och för upp den tills den möter armhålan. Armen ska alltså bilda en cirkel i bästa fall. Bara detta första moment är komplicerat och kräver många träningstimmar under noggrann övervakning. Skaderisken är överhängande, och när slaget var som populärast under 60-talet strömmade rapporter in om underarmsbrott från yatzyakademier världen över. Nästa moment är det mest kritiska för resultatet. Spelaren böjer lätt på ryggen och katapulterar ut armen harmoniskt och följsamt i en uppåtsträvande rörelse, vilken avslutas med en snabb handledsknyck. Tanken är alltså att sätta en enorm stoppskruv på tärningarna och minimera deras rotation i luften.
Det ryktas om att en ung jugoslav ligger på höghöjdsträning för närvarande och nöter in det klassiska slaget inför nästa tourtävling i Bilbao.
Man ser den sällan på touren nuförtiden, främst beroende på att den nya standarden för slagunderlag, dagstidningarnas bilagor, helt enkelt inte möjliggör slagrörelsen av utrymmesmässiga skäl. Åtminstone inte om slaget ska utföras korrekt och som det beskrivs i Der Spiegel : Gesichte der Yatzy und der Maxi-Yaty, vol. 26, 1962. Vissa avarter och varianter har givetvis vuxit fram för att fungera på de nya slagunderlagen, varav den mest kända kanske är den nordrumänska höftledsskruven, men den är klart blek i jämförelse med sin förlaga.
Slaget är synnerligen svårt att utföra och ingenting som vanliga lekmän och juniorspelare ägnar sig åt. Risken att sprida tärningarna utanför slagytan och följaktligen få gult kort är överhängande för amatören. I korthet går slaget ut på att spelaren böjer handflatan bakåt, kupar den och för upp den tills den möter armhålan. Armen ska alltså bilda en cirkel i bästa fall. Bara detta första moment är komplicerat och kräver många träningstimmar under noggrann övervakning. Skaderisken är överhängande, och när slaget var som populärast under 60-talet strömmade rapporter in om underarmsbrott från yatzyakademier världen över. Nästa moment är det mest kritiska för resultatet. Spelaren böjer lätt på ryggen och katapulterar ut armen harmoniskt och följsamt i en uppåtsträvande rörelse, vilken avslutas med en snabb handledsknyck. Tanken är alltså att sätta en enorm stoppskruv på tärningarna och minimera deras rotation i luften.
Det ryktas om att en ung jugoslav ligger på höghöjdsträning för närvarande och nöter in det klassiska slaget inför nästa tourtävling i Bilbao.
Kommentarer
Postat av: Anders
Kanske borttagandet av sarger på de flesta av tourens banor beror på risken för skador vid detta slag?
Postat av: Oscar
Sannolikt. Allvarliga knogskador uppstår lätt, speciellt i avgörande situationer när adrenalinet pumpar häftigt och tekniken kommer i andra hand. Det är inget slag att slå i affekt.
Trackback
