Dikt
Nekropolis
Sirener studsar rytmiskt genom regelbundna gatunät.
Beskvattnigt amfetamin hittar sin väg,
sipprar,
genom törstiga strupar
genom sönderfrätta näsgångar,
finner sitt mål och expanderar.
Maniska ögon glänser grågult,
harmonierar väl med upplyst vinterbetong,
tack vare gatukontorets trivselskapande försorg.
Jag ser från min balkong
bilarnas nervöst blinkande larmljus,
oskiljaktiga från ägarnas rytmiska hjärtslag.
Tryggt förutsägbara, försäkrande.
Och det är fint, jag tycker det.
Bor människor bakom alla fönster?
Är de verkliga?
Med tiden har jag blivit övertygad om det.
En slät yta på gravstenen blir bäst,
jag är rädd för slutgiltiga omdömen.
Ett tyst konstaterande blir bäst,
dem det vederbör får själva bestämma.
Individuellt skräddarsydda begravningar och minnesmärken är ingenting för mig,
så barn av postmodernt äkthetssökande jag ändå är.
Min kärna finns i avbönen från densamma.
Människorna försökte verkligen, det gjorde de.
Och gör så fortfarande. Det är vackert och rörande.
Så mycket man har skapat för mig,
bjudit mig till en oändlig buffé,
hur kan jag ha fräckheten att inte uppskatta det?
Någon rätt smakar säkert bra,
och snart måste jag välja.
Värmande vemod föder en glödgad tår
strilar omärkligt ned för min kind,
bränner ett kärleksärr där det bäst syns.
Bor jag inte ändå i en spökstad?
Flyttade alla människor och lämnade mig ensam på min balkong bland vissnande växter och grå silhuetter?
De var tvungna att resa, jag visste det ju.
Men jag kunde inte följa med,
min skugga uppehåller sig bara vid hallspegeln,
misströstandes,
är omutlig.
Jag bär inte jorden som Atlas en gång gjorde,
inte längre åtminstone.
Nya gator kommer att namnges,
industrierna kommer fortsätta att mala,
bilarna kommer fortsätta att köra,
politiska beslut kommer fortsätta att fattas,
och de religiösa samfunden kommer inte att ge upp sina värv,
när min gravsten en gång är rest,
en parentes bland andra.
Människans största förtjänst, lättnad och glädje,
ligger i att hon är utbytbar.
Den unika vetskapen om vår död,
som skiljer oss från djuren
är ingen bestraffning,
tvärtom.
Allting kommer fortsätta att fungera utan människan bakom fönstret,
hon är inte oumbärlig;
i sanning en befriande tanke.
Min stad breder ut sig över mitt synfält,
och jag älskar den för att jag inte behöver befatta mig med den,
och den behöver heller inte mig.
