midnighttosix

Världen känns överdriven i all sin färgprakt, som om någon tolkat den fördelaktigt på pannå. Jag förvånas över hur konsekventa och enhetliga alla färger utomhus känns, som vore de medvetet valda och fördelade av en skicklig estethand. Klickar av gul ockra, bränd umbra, oräkneliga röda och gröna koloriter utspridda och uppblandade. Luftiga och skira färgmoln överallt, likt en impressionistisk "dutt"-målning. Tankarna går till göteborgskoloristerna i allmänhet, och till Ivan Ivarsson i synnerhet. "Konst kan vara konst utan färg, men icke måleri", tror jag att han sa. Han dog blott 39 år gammal på någon institution, diagnostiserad med schizofreni. Alla hans målningar ska ha förvarats i moderns kökssoffa, och ryktet säger att de upptäcktes av en slump någon gång efter hans död när kvarlåtenskapen skulle bli genomgången. Tur för eftervärlden - men man undrar hur många stora konstnärer och författare som inte haft samma "tur" som Ivarsson och Kafka? Vars verk gått förlorade och aldrig kommer att (åter)upptäckas. Eller otur, måhända. Kafka vände sig ju bestämt mot att låta publicera något av sina verk. Otur för honom att han hade en så svekfull vän, men turligt för eftervärlden förstås.