midnighttosix

Jag läste nyligen en ganska intressant artikel i Uppsalatidningen om försvunna personer i Uppsala län. Försvinnanden har alltid fascinerat mig - och då menar jag inte den dementa damen som irrar bort sig och sedermera går ned sig i ett kärr och aldrig återfinns. Inte heller kidnappade personer, kriminella som håller sig undan lagen eller ljusskygga kändisar a la Axl Rose. Jag menar medvetna försvinnanden, folk som inte uthärdar sin tillvaro längre och istället för att ta sina liv flyr myndigheter och samhälle, familj och vänner. Kort sagt kapar alla rottrådar till sina tidigare liv och börjar om. Återföds, fria. Det kanske är en skenbar, yttre frihet bara förvisso - invändigt kanske banden fortfarande känns verkliga, men förmodligen inte, förhoppningsvis inte, påtagliga. Kanske kan det yttre friheten överösta den inre tankeburen? Få den att blekna? Jag kommer att tänka på nn dikt av den grekiska poeten Kavafis; "Staden":

Du sade: "Jag ska resa till ett annat land, ett annat hav.
En annan stad, som bättre är än denna.
Vadhelst jag tar mig till är dömt på förhand;
mitt hjärta är begravt - liksom ett lik.
Hur länge skall min själ bli kvar i ett förfall som detta?
Vart än jag vänder mig, och vart jag blickar,
jag ser min levnads svärtade ruiner här,
där jag tillbragt, ödelagt och ödslat bort så många år."

Du skall ej finna nya platser, skall ej finna andra hav.
Och denna stad skall följa dig; på samma gator skall du vandra,
i samma grannskap skall du åldras,
i samm hus ditt hår skall gråna och bli vitt. Och alltid skall
du hamna här i denna stad. Men hoppas ej på något annat -
det finns ej skepp för dig, det finns ej väg.
Liksom du här i denna lilla vrå har ödslat bort ditt liv,
har du på hela jorden givit det till spillo.

Jag hoppas att han har fel.

Folk i allmänhet verkar vara väldigt förtjusta i, för att inte säga besatta av, tanken på att lämna avtryck efter sig, spår som odödliggör dem. Ett litterärt verk, en samhällsnyttig insats, en idrottsprestation som garanterar "en plats i historieböckerna".  Personligen fruktar jag verkligen någonting sådant. Att någon person ska kunna fälla ett omdöme om mig om tvåhundra år, kanske teckna min biografi (bara som exempel, jag har inte förlorat verklighetsförankringen, drabbats av hybris eller så) eller dylikt. Vem vet, kanske Karl XII ångestsvettas över hur han porträtteras i historieböckerna och över hur den allmänna uppfattningen om honom ser ut idag? Jag kallsvettas faktiskt av tanken på att någon, efter min död, ska uttala sig om mig. Felaktigt eller inte. Bättre då att försvinna och därigenom kanske värja sig mot sådana efterhandsomdömen? Han var si och så, gjorde det och det, men sedan försvann han, blev en blind fläck i myndigheternas papper, och ingen vet. Ingen vet hur han till slut blev, vad han till slut gjorde. Det borde vara en garant mot säkra påståenden och "sanningar". Givetvis kan det föda spekulationer, det är sannolikt. Men ingenting kommer någonsin att kunna vederläggas, vilket är själva poängen.