midnighttosix

När vi ändå är inne på vålds-, krigs-, och vapenromantik:



Förresten - om någon av mina kära bibliotekariekollegor skulle finna boken "Hemma hos diktatorn" får ni gärna reservera den å mina vägnar!

Dagens stora skymf är att svenska Wikipedia klassificerar Therapy? som "alternativ metal". Sällan saknar jag ord, men nu gör jag det. Reaktionära källkritiker och musikvetare håller med mig. Vad ska morgondagens ungdom tro? Detta avslöjande måste rimligen vara döden för Wikipedia som ersättning till uppslagsverk som NE och Britannica. Snålskolor - sluta talla och tafsa på kunskapskvalitén. Nu måste måttet vara rågat. Sällan har min roll som folkbildare känts mer angelägen!

Metal är inte min cup of tea - dock har jag i min ungdom faktiskt sett Blind Guardian i Fryshuset. Operaliknande, pampiga metallåtar har dock sin charm måste jag erkänna, i synnerhet när låtarna har en historisk förankring. Vilket dock är ovanligt; mest tycks metalband vilja sjunga om fantasiland, svärd, sköldar, riddare och troll. Ett fint undantag är dock:

Är Mikaela sugen på lite utomäktenskapliga äventyr månne? Kanske inte i allmänhet sådär, men när en man som Bulten hamnar i blickfånget är det lättförståeligt att damernas knän börjar klappra. Är hon kanske trött på min spensliga pojklekamen och vill ha en riktig man? Mot Bulten (och hans klädsmak) kammar jag noll.

Fanorna vajar, gudarnas gyllengula näktar flyter, Berlusconi har fixat frisyren hos jugoslaven på hörnet, de svarta kajorna kvittrar mot den blå sommarhimlen och Uppsala bubblar av förväntningar och lokalpatriotism. Det är förstås derbydags mot lillebror. Men vad är det som låter, vad är det som stör den svalkande, harmoniska aftonen i Staden? Är det något knattrande? Ja, bestämt, låter det inte så? Det är Gröna Stå från Enköping som tagit sig hit på traktorer med flak. Det är sant, förra året gick det till så. Bondjävlar. De hade mage att ta poäng också. Men i år, i år är de ute i ett hopplöst ärende. Flott-Bosse, aka TV-Bosse, aka Idiot-Bosse anför ett lag bestående av hopplösa DVD-juggar (östeuropeér som värvats utan nämnvärd scouting). I år får de vackert kila hem efter matchen med jordfräsen mellan benen. Bönder. Bönder.

Efter att ha inspirerats av diskussioner om Rune Andreasson och Bamse med herr Ödman och fru Flyckt kan jag nu stolt och officiellt titulera mig som samlare av Bamse och Pellefant! Detta slår väl an på mina intressesträngar - de som känner mig vet att jag är något av en hamster, eller annat valfritt gnagande, samlande, staplande, noggrant, envist och besatt däggdjur. Jag har t.o.m registrerat mig som samlare på den förträffliga sidan bamsesamlarna. Jag känner mig lätt manisk över mitt nyfunna, eller snarare pånyttvaknande intresse; mina gamla serietidningar, väl undangömda i banankartonger (vilka inte var försedda med etiketter och givetvis stod längst in i mina föräldrars förråd), dammades av och granskades häromdagen. Nostalgin var fullkomlig. Värdig och lämplig bakgrundsmusik till mitt drömska rotande i enorma travar hade varit "I mitt eget lilla trädgårdsland" samt andra barnvisor, på kassettband givetvis. Välfyllda loppmarknader fyller både mina drömmar och mitt vakna tillstånd. De internetbaserade auktionssidorna och loppmarknaderna granskas med ultraviolett sökljus. Mycket tycks handla om serietidningarnas skick och det finns häpnadsväckande utförliga koder och skalor man kan ta till hjälp för att bestämma det. Som en följd av seriesamlarnas uppkördhet kring skick, så tycks många arkiv och bibliotek plundras på äldre, välhållna exemplar av i synnerhet Kalle Anka. Pliktleveranslagen och allt det där, ni vet. Mycket smaklöst att våldföra sig så skrupelfritt på vårt gemensamma kulturarv, måste jag säga. Dessutom skyltas det med som marknadsföring! Inte sällan beskrivs eftertraktade, fina exemplar uttryckligen som "arkivexemplar". Jag hoppas innerligt att det inte ska tolkas bokstavligt, utan mer syftar till att beskriva tidningens orörda kondition.

Nåväl. Här är ett par trevliga tidningar jag fann häromdagen bland min undanstuvade barndom.

Ett av mina favoritnummer som barn. Rekord-Ronny , som sedan skulle återkomma fler gånger, visade här upp sig för första gången, tror jag. Det var min första bekantskap med honom, hursomhelst.


Dessutom hittade jag den här gamla skönheten:

Jag fascinerades och roades av samlande, och fotboll, som liten snorunge också. Här är albumet från VM i fotboll 1990, givetvis komplett. Vem minns inte en legendar som Mats Magnusson?

Fyndet med stort F som jag så länge sökt med ljus och lykta, som jag har finkammat varje loppisvrå efter utan att hitta, men som jag ändå vetat med mig måste komma, kanske har gjort just det - kommit. Dock kan jag inte ta ut någonting i förskott hur gärna jag än vill - mer efterforskningar måste till innan jag kan avgöra bestämt. Efterforskningar som för övrigt både är roliga och eventuellt lönsamma, potentialen hos mitt fynd är nämligen tveklöst mycket god. I bästa, och i sanningens namn mest osannolika fall, kan mitt fynd betala hyran åt mig under något halvår eller år framåt. I värsta fall räcker det bara till att bekosta en eller två storhandlingar på ICA Maxi. Troligen ligger verkligheten någonstans mellan de båda ytterligheterna, vilket verkligen inte vore fy skam. Min sommars utsikter känns plötsligt mycket ljusare. Jag återkommer i ämnet, och avslöjar vad det är för någonting jag har hittat, när vissa dimmor har skingrats med hjälp av min kraftfulla kunskaps obetvingliga vindar och knivskarpa ljus!

Någonting lika roligt, och lika oväntat, var Sirius defilering mot Djurgården i Svenska cupen. Mycket glädjande var det sätt man vann på - en frejdig och teknisk fotboll visade vägen, och nyckelspelare som Petter Österberg, Pierre Gallo och Alexander Gerndt som hittills under säsongen har haft svårt, presterade nu på toppen av sina respektive förmågor. I skrivande stund känner jag min nästan lika uppspelt som under hemresan från Stora Valla där vi besegrade Degerfors med 5 - 1 i premiären. Torsdagens viktiga seriematch mot BK Häcken känns genast lite mindre ångestladdad. Som lök på laxen lottades Sirius mot Enköping i nästa omgång av cupen. Härligt med ytterligare ett upplandsderby! Landskapets enda stad kommer att förnedra pepparrötterna på deras hemmaplan, Enhandavallen..

Ingen jävel kommer hit och tar poäng, för vi är Sirius och Studan är vårt hem..

Video från den legendariska premiären av superettan.

Motgångarna på jobbfronten fortsätter för övrigt i en till synes aldrig avtagande, rent av hissnande, fart. Jag undrar stilla om jag ens ska bemöda mig med att knåpa ihop fler ansökningar; svaren blir ju ändå alltid desamma oavsett vilket yrke det rör sig om. Kronan på verket, och egentligen föga förvånande och den enda naturliga utvecklingen, vore om avslagen började droppa in utan att jag ens sökt tjänsterna i fråga. Jag hoppas det nästan, det skulle spara mig mycket tid.

Idag sökte jag en receptionisttjänst på IOGT-NTO.. bara det säger något om min allt desperatare situation. Nåväl, extrema situationer - eller extrem fattigdom rättare sagt - kräver extrema åtgärder. Inte nog med att jag sökte en så föraktlig tjänst mitt i det värsta av sekteristiska nästen - jag berömde också deras arbete och poängterade hur synnerligen meningsfullt och stimulerande det vore att vara delaktig i deras organisation. I samma andetag bedyrade jag vidare att jag var totalt drogfri, men jag bekände skamset att jag ibland läppjade på en kopp kaffe.. Som ni ser så är mitt horeri fulländat, kvinnorna på malmskillnadsgatan står sig slätt i jämförelse.

Hoppas inte potentiella arbetsgivare googlar efter ansökandes namn på nätet, som det ju pratas om. Då grusas nog mina planer. Vänta, det kanske är ett gängse förfarande hos arbetsgivare, och det är därför aldrig någon vill anställa mig? Fynden kanske avskräcker dem? Nåväl, just på den här bloggen tror jag inte mitt namn finns någonstans.

Nu återstår bara frågan - vilket är det minst förnedrande sättet att livnära sig på; att snylta på föräldrarna eller på flickvännen? Fan. Insert könsord here.

Igår stod jag i valet mellan att åka till Södertälje tillsammans med Västra sidan för att se på Sirius mot Assyriska, eller umgås i glada vänners lag hemma i Uppsala över en nyinköpt grill, dignande av pyrande, gröna läckerheter. Öl var ett fundament i båda sammanhangen.

 Retrospektivt hade jag tveklöst satt grillningen före fotbollen med tanke på hur Sirius presterade. Fast någon medgångssupporter är jag förstås inte, men tillställningen igår var en ren plåga att uppleva från läktarhåll. Skriken och sångerna tjänade mer som någon form av desperat primalterapi mot slutet när det stod klart att Sirius återigen underpresterat astronomiskt och slaget definitivt var förlorat. Ramsorna urartade och deformerades också till juvenila utrop som "Stor och mjuk - blåsvart kuk", "Stor och tuff - blåsvart muff" etc. Det klagar jag dock inte på - det finns tveklöst någonting djupt humoristiskt och mänskligt i att se medelålders män med respektabla yrken vråla könsord från läktarhåll när motgången känns som tyngst och endast hopplösheten återstår. Gissningsvis hade de där uppfriskande dropparna, eller kanske bägarna, innanför västen också ett finger med i spelet.

I efterhand känns grillning, gräsmattor och umgänge trevligare än kass fotboll på en torr och dammig betongarena. Men eftersom jag är obotlig kommer jag att fortsätta prioritera likadant.

Vad jag trodde skulle bli en trivsam liten lässtund i eftermiddagssolen visade sig snart bli det motsatta. Jag gjorde några sjukt nedslående iakttagelser. Efter att ha öst lovord över Marcel Proust och hans romansvit och livsverk "På spaning efter den tid som flytt" är jag nu beredd att göra en helomvändning, en rokad, på schackspråk. För några dagar sedan var jag nära att geniförklara den gamle fransosen, men nu ligger bokbål närmare till hands. Den franska 1800-1900-talsromanen tar ju som bekant ofta avstamp i societetskretsar och handlingen utgörs ofta av intriger, socialt salongsspel och genomsyras av högborgerliga moraluppfattningar och värderingar - mao rätt tröttsamt och främmande att relatera till. Hit vill jag anföra författare som Anatole France, i viss mån Balzac, Mauriac m fl. Prousts romansvit utspelar sig också i de förnämsta av pariskretsar, men uttrycker mycket kritik mot den falskhet, snobbighet och elitism som präglar umgänget. Romanerna är på inget sätt ytliga heller, utan snarare djupgående psykologiska och reflekterande. Så långt allt gott. Idag kom jag emellertid till det kapitel i volym. II med den poetiskt högtravande titeln "I skuggan av unga flickor i blom" - som behandlar huvudpersonens (Prousts) annalkande förlust av svendomen. Han går till en sjaskig bordell och hör en prostituerad säga: "Imorgon är jag alltså ledig; om det kommer någon så glöm inte att skicka efter mig" Om detta tycker Proust följande: "Dessa ord hindrade mig att se henne som en individuell personlighet, ty de kom mig genast att placera henne i en allmän kategori av kvinnor vilka hade det gemensamt att de varje kväll kom dit för att höra efter om de inte kunde förtjäna en slant". Sedan följer en ändlös harang om hur odygdiga och föraktfulla dessa kvinnor är, hur främmande för konst och bildning de är, etc, etc. Han skänker dock en uppsättning möbler till bordellen som han har ärvt av sin moster, vilket han senare ångrar. "Men så snart jag återfann dem (möblerna) i detta hus, där de utnyttjades av dessa kvinnor, framstod plötsligt för mig alla de dygder man andats i min tants rum i Combray, dygder som nu värnlösa utlämnats åt den grymma kontakt de påtvingats genom mitt förvållande. Jag skulle inte ha plågats mera om jag låtit våldta en död kvinna, ty möblerna tycktes leva och bönfalla mig, som de skenbart livlösa tingen i en persisk saga i vilka marterade själar är fängslade och tigger om befrielse"

Man kan tycka att det är märkligt att jag inte noterat sådana värderingar och synsätt tidigare, men faktum är att det är först efter 700 sidor han för första gången möter sådana som saknar adelstitlar och inte är välbeställda. Bara det är talande i sig.. Jag är besviken - den nedvärderande tonen a la moralväktare trodde jag inte att jag skulle hitta hos Proust. Hela min tidigare läsupplevelse känns plötsligt fadd. Fan!

Om man inte pallar att vara utomhus en solig dag som denna så erbjuder ju Internet genom youtube ett synnerligen bra alternativ. Med rätt söktermer kan man stimulera samtliga sinnen, vilket nedanstående musikvideos borde vara ett obestridligt bevis på.

Först ut är allas vår Kjell Höglund. Just denna låt kanske inte är något av paradnumren i hans minst sagt omfattande produktion. Fast det beror förstås på hur man ser det - ur ett humoristiskt perspektiv är den definitivt med och krigar i toppen. Dessutom är den en av få låtar som inte är oklar och svävande. Tvärtom..



Merle Haggard har kanske gjort den bästa countrylåten någonsin. Tillsammans med denna förträffliga och smakfullt diskreta video, är den ett guldkorn i 1900-talsmusiken. Jag menar, strofer som "Leather boots are still in style for manly footwear" låter sig inte överträffas i första taget.. EDIT: Äsch, videon strular. Ni får nöja er med enbart låten.



Avslutningsvis har vi den serbiska uppfattningen om bra musik, manifesterad av Seka Aleksic. Stora tuttar, korta kjolar och techno på bästa balkanmanér. Ett lika märkligt som briljant inslag i denna video är männen i bakgrunden, iförda vita skjortor, flugor och chinos som spelar ukulele, klarinett och fiol.. För övrigt minns jag att Seka Aleksic spelade på serbiska föreningen i Malmö för något år sedan, vilket gav upphov till ramaskri och moralpanik i dagstidningarna. Hon utvisades sedermera ur landet på grund av sitt extrempolitiska engagemang. Hennes musik i sig borde ha varit grundval nog för utvisning dock..

Bibliomaniker anbefalles att stilla sina drifter hos antikvariat Tornet - antikvariatet ingen går tomhänt från och vars intäkter går till välgörenhet och andra hedervärda ändamål. Ägaren tycks vara en synnerligen sympatisk, och i sanningens namn, attraktiv, intellektuell och belevad herre med högt utvecklade litterära preferenser vilka återspeglas i hans omsorgsfullt utvalda bestånd.


mannen på bilden har ingenting med antikvariatet att skaffa. boken som skyler fruktklasen bär titeln "how to lose and alienate people".

Där finns erkänt god samtidslitteratur, samt äldre bokverk för den som är intresserad av att förlänga sin kulturkuk och inreda sitt hem i sann högrestånds-anda:



Bibliomani förresten - vilken oerhört smakfull och finkulturell åkomma! Vad finns det för andra diagnoser av samma sublima kaliber? Kanske koprofili, rättfärdigad med postmodernt filosofiska tankegångar om autencitet, originalitet genom avvikelse från den sexuella normen, kan placeras i något hedervärt intellektuellt fack? Lite krystat kanske.. hähä. Den uppmärksamme läsaren noterar, och slår sig skrattande för magen åt min inte alls långsökta ordvits.