Arbeit Macht Frei!
Motgångarna på jobbfronten fortsätter för övrigt i en till synes aldrig avtagande, rent av hissnande, fart. Jag undrar stilla om jag ens ska bemöda mig med att knåpa ihop fler ansökningar; svaren blir ju ändå alltid desamma oavsett vilket yrke det rör sig om. Kronan på verket, och egentligen föga förvånande och den enda naturliga utvecklingen, vore om avslagen började droppa in utan att jag ens sökt tjänsterna i fråga. Jag hoppas det nästan, det skulle spara mig mycket tid.
Idag sökte jag en receptionisttjänst på IOGT-NTO.. bara det säger något om min allt desperatare situation. Nåväl, extrema situationer - eller extrem fattigdom rättare sagt - kräver extrema åtgärder. Inte nog med att jag sökte en så föraktlig tjänst mitt i det värsta av sekteristiska nästen - jag berömde också deras arbete och poängterade hur synnerligen meningsfullt och stimulerande det vore att vara delaktig i deras organisation. I samma andetag bedyrade jag vidare att jag var totalt drogfri, men jag bekände skamset att jag ibland läppjade på en kopp kaffe.. Som ni ser så är mitt horeri fulländat, kvinnorna på malmskillnadsgatan står sig slätt i jämförelse.
Hoppas inte potentiella arbetsgivare googlar efter ansökandes namn på nätet, som det ju pratas om. Då grusas nog mina planer. Vänta, det kanske är ett gängse förfarande hos arbetsgivare, och det är därför aldrig någon vill anställa mig? Fynden kanske avskräcker dem? Nåväl, just på den här bloggen tror jag inte mitt namn finns någonstans.
Nu återstår bara frågan - vilket är det minst förnedrande sättet att livnära sig på; att snylta på föräldrarna eller på flickvännen? Fan. Insert könsord here.
ahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahaha!
Det låter som en grym ansökan. Jag brukar säga att jag brinner för ungdomar och läsning.
Haha! Det borde finnas någon internetsida som samlar dråpliga jobbansökningar - det känns som ett bra recept för skratt. Förresten, Anders, du har inte känt av stigmatiseringen kring män som arbetar med barn/ungdomar? Jag praktiserade på ett dagis för en herrans massa år sedan och jag kände mig sjukt misstänkliggjord och drog mig för att vistas ensam med barnen utan någon vuxen i närheten. Även om den känslan bara kom från mig och inte utifrån, åtminstone inte uttryckligen, så var det nog så obehagligt. Vad allvarsamt det blev nu på morgonkvisten.
Jag har inte känt det i jobbsammanhang tror jag men visst finns det där, hos en själv och i projicering från omgivningen, eller på densamma från min sida. Jag känner snarare att jag är hemsk för barnen, som en elak man eller så, utan att vara en pervers typ.
Blogga loss. IKS vann ju.
