midnighttosix

Vad jag trodde skulle bli en trivsam liten lässtund i eftermiddagssolen visade sig snart bli det motsatta. Jag gjorde några sjukt nedslående iakttagelser. Efter att ha öst lovord över Marcel Proust och hans romansvit och livsverk "På spaning efter den tid som flytt" är jag nu beredd att göra en helomvändning, en rokad, på schackspråk. För några dagar sedan var jag nära att geniförklara den gamle fransosen, men nu ligger bokbål närmare till hands. Den franska 1800-1900-talsromanen tar ju som bekant ofta avstamp i societetskretsar och handlingen utgörs ofta av intriger, socialt salongsspel och genomsyras av högborgerliga moraluppfattningar och värderingar - mao rätt tröttsamt och främmande att relatera till. Hit vill jag anföra författare som Anatole France, i viss mån Balzac, Mauriac m fl. Prousts romansvit utspelar sig också i de förnämsta av pariskretsar, men uttrycker mycket kritik mot den falskhet, snobbighet och elitism som präglar umgänget. Romanerna är på inget sätt ytliga heller, utan snarare djupgående psykologiska och reflekterande. Så långt allt gott. Idag kom jag emellertid till det kapitel i volym. II med den poetiskt högtravande titeln "I skuggan av unga flickor i blom" - som behandlar huvudpersonens (Prousts) annalkande förlust av svendomen. Han går till en sjaskig bordell och hör en prostituerad säga: "Imorgon är jag alltså ledig; om det kommer någon så glöm inte att skicka efter mig" Om detta tycker Proust följande: "Dessa ord hindrade mig att se henne som en individuell personlighet, ty de kom mig genast att placera henne i en allmän kategori av kvinnor vilka hade det gemensamt att de varje kväll kom dit för att höra efter om de inte kunde förtjäna en slant". Sedan följer en ändlös harang om hur odygdiga och föraktfulla dessa kvinnor är, hur främmande för konst och bildning de är, etc, etc. Han skänker dock en uppsättning möbler till bordellen som han har ärvt av sin moster, vilket han senare ångrar. "Men så snart jag återfann dem (möblerna) i detta hus, där de utnyttjades av dessa kvinnor, framstod plötsligt för mig alla de dygder man andats i min tants rum i Combray, dygder som nu värnlösa utlämnats åt den grymma kontakt de påtvingats genom mitt förvållande. Jag skulle inte ha plågats mera om jag låtit våldta en död kvinna, ty möblerna tycktes leva och bönfalla mig, som de skenbart livlösa tingen i en persisk saga i vilka marterade själar är fängslade och tigger om befrielse"

Man kan tycka att det är märkligt att jag inte noterat sådana värderingar och synsätt tidigare, men faktum är att det är först efter 700 sidor han för första gången möter sådana som saknar adelstitlar och inte är välbeställda. Bara det är talande i sig.. Jag är besviken - den nedvärderande tonen a la moralväktare trodde jag inte att jag skulle hitta hos Proust. Hela min tidigare läsupplevelse känns plötsligt fadd. Fan!