"En av tre svenskar vill bo bakom galler" - så lyder titeln på en artikel i dagens utgåva av Aftonbladet, och handlar förstås om att fler och fler låter "trygghet" vara ledordet när de letar bostad. Man vill bo i inhägnade och övervakade områden. Tidigare idag bläddrade jag lite i SBC:s sömniga tidskrift "Din lägenhet", och där kryllade det av annonser om säkerhets- och övervakningsprylar. Allt från inbrottssäkra dörrar, elektroniska kodlås till tvättstugan, porttelefoner, röstidentifiering, kameror och larmsystem var representerade. Och jag antar att mångfalden speglar den efterfrågan som tycks finnas. Det är ju helt fruktansvärt om folk är så till den milda grad rädda att de vill alienera sig så mycket från omvärlden. Fruktansvärt i den meningen att rädslan känns ohyggligt omotiverad. För vi bor väl inte i en förstad till St. Petersburg, eller gör vi? Folk säljer gärna sig frihet för en lugnare vardag, som den koleriske och överspelande författaren i A Clockwork Orange uttrycker det. Det står nog inte på förrän folk börjar använda skygglappar när de är på stan, och ord som civilkurage försvinner ur ordlistorna. Var och en för sig själv. Själv låser jag sällan ytterdörren när jag går hemifrån.
Men när denne såg sig misshandlad av en lurk till bondlymmel, kokade hans vrede upp till höjdpunkten, det knastrade i varenda kota i hans kropp och med all sin kraft grep han lantridaren om strupen (...) Don Quijote skrattade åt dessa yttranden och sade med största lugn: "Kom an, lumpna och vanbördiga pack!"
Obetalbara förolämpningar! Hur mycket verkningsfullare är inte dessa än simpla könsord och liknande, som man lätt skakar av sig om de kastas i ens ansikte?
I brist på annat botaniserade jag lite på måfå i min röriga skivsamling, jag hade varken några förväntningar eller ens ett klart syfte med det hela. Givna dessa omständigheter så kan ni ju bara föreställa er vilket glädjeskutt mitt hjärta tog, och vilken elektrisk våg som drog genom min varelse när jag hittade Den. Skivan. Skivan som har få motsvarigheter. Att den fått en så perifer och undangömd plats i mitt skivotek är oklart, men för en tid sedan, något år kanske, hyste jag aversioner mot samlingsskivor. Och Skivan är alltså en samlingsskiva - med briljant utvalda låtar. En riktig konnossiör måste stå bakom urvalet - man skulle nästan kunna tro att undertecknad är ansvarig, men det är han inte. Det besynnerliga är vidare att förhållandevis få, kanske hälften, av de låtar som förekommer på skivan finns representerade på andra håll i min samling. Att jag kunnat glömma dessa pärlor är lika oförsvarligt som underligt. Skin / Ska / Mod / 2 Tone (om man nu ska vara ett genreluder) när det är som absolut bäst, och det närmsta jag kan komma orgasm utan beröring.
Jag menar, band som Bad Manners.. they dun' feckin' make 'em like that nowadays! Eller attraktiva, geniala Althea & Donna.. 17 respektive 18 år gamla..
Trots att Herlitz nysatta personbästa blott räckte till tredjeplatsen, i vad som kommer att beskrivas som ett episkt parti uppbyggt enligt klassisk hellenistisk dramaturgi, så fick han ett varmt mottagande vid hemkomsten.
Idag har jag vaknat alldeles på fel sida, jag kände det direkt när jag slog upp ögonen. Det var, och är fortfarande, oklart vad jag är arg på, men arg är jag, believe you me. Att det inte finns något föremål för min ilska skulle man kunna tro är en omständighet som gör att jag lättare borde kunna skaka av mig mitt dåliga humör - men tvärtom. Jag vet inte hur jag ska kanalisera min ilska, varför den bara växer hela tiden. Någonstans känner jag mig visserligen ständigt motarbetad av dolda krafter och ett ansiktslöst samhälle, men det är lite för vagt. Lägligt nog är mitt kaffeförråd slut, och lägligt nog sammanfaller det med att mitt tobaksförråd är slut, och lägligt nog har jag både seminerier och föreläsningar idag. Just nu minns jag med värme mitt polska tiokronorskaffe från ÖB, vars mest säljande budskap var "100% kaffe". Inget tal om fyllig mörkrost, ekologiskt odlade kaffebönor eller mustig arom - bara att det faktiskt var kaffe, och inget annat, var tillräckligt spektakulärt och värt att uppmärksamma för de uppriktiga polackerna.
Nej, nu ska jag börja förbereda mig inför vad den här dagen har i beredskap. Förbereda mig inför vad den här dagen har planerat i form av försåtliga fällor och motgångar. Jag hoppas på att kunna upprepa triumfen från förrförra veckan då jag tvålade till den sämsta föreläsaren jag någonsin haft, som på saktfärdig dalmål eller gotländska, hävdade att Hagia Sofia användes som moské idag. Hon fick en historielektion av undertecknad om Atatürk och det sekulära Turkiet. Att klassen förmodligen uppfattade mig som en besserwisser skiter jag i, de är ändå bara en samling snorkiga, stereotypa förstaårsstudenter som bara diskuterar sina respektive studentrums kvadratmetrar, korridorsliv och gasquer så fort de kommer åt.
Suck, finns det någonting mer deprimerande än att handla på Konsum en kvart innan stängningsdags på söndagkvällar? Det har blivit så under ett par veckor i följd nu, av okänd anledning. Jag skyller på rena tillfälligheter och olyckliga omständigheter, för något mönster tänker jag inte låta det bli. Vi brukar vara ett gäng ungkarlar, vissa mer risiga än andra (men tyvärr har ingen hockeyfrilla!), som handlar det basalaste för att överleva, säkerligen motvilligt för en del. Ibland känns det ungefär så här:
muzik für alle / musica por todos / muzika za kazhdij / music for all / musik för alla
Terry Hall är ung, snygg, musikalisk - och framförallt politiskt medveten under en tid då nationalismen jämte misären frodas i England. Mer och mer punk och SKA svänger över och förmedlar nationalistiska budskap. The Specials AKA blir nästan en särling inom genren, både rent musikaliskt och politiskt. De tar bestämt avstånd från British National Party och National Front, och det på ett allt annat än blygsamt och slätstruket sätt, eller vad sägs om följande brottstycke ur texten till "Concrete Jungle": "I can't dress just the way I want, I've been chased by National Front. Concrete Jungle - the animals are after me"? Jag minns en mycket märklig svensk dokumentär om skinheads från 80-talet, som sätter skinnhuvudkulturen synonymt med främlingsfientlighet - och den ständigt återkommande låten, pålagd av producenterna, som beledsagar gestaltandet av diverse nazifraktioners förehavanden är just "Concrete Jungle". Musiken beskrivs som auktoritär och uppviglande.. man saknar ord. Musik blir faktiskt inte mycket bättre än så här. Njut!
Pensionerade yatzyprofiler diskuterar de guldkantade åren över en bägare öl. Till vänster i bild syns legendaren Olof Emrik Nevado Flygt. Ett yatzyhistoriskt dokument!
Gabriella Håkanssons bok "Operation B", och hela hennes författarskap för den delen, har just uppenbarats i en intressant dubbelexponering, så att säga. Att hennes skrivande är tydligt besläktat med, eller snarare influerat, av Borges är ju ganska tydligt, men att det var så påtagligt visste jag inte. Schack spelar en central roll i den mystiska antropologiska/sociologiska/psykologiska fallstudien kallad Operation B. 60 år tidigare hade ett mystiskt schackparti, vars syfte, anledning och prissumma sedan länge fallit i glömska, mellan två rivaliserande familjer en avgörande roll i Borges novell "Det hemligamiraklet". Schackspel hade även en bifunktion i hans novell "Pierre Menard, författare till Don Quijote". I Pierre Menards privata arkiv återfanns, bland annat, "en teknisk artikel om möjligheten att berika schackspelet genom att avlägsna en bonde framför ett av tornen. Menard föreslår, försvarar, diskuterar och förkastar till slut denna idé."
Vidare är det uppenbart att Borges allomfattande Bibliotek i Babylon, vars verk innehåller alla tänkbara varianter av alfabetets 25 bokstäver, samt interpunktionstecken. Det är således oändligt. Varje verk finns i hundratusentals exemplar med bara ett par bokstävers eller kommateckens avvikelse, exempelvis. Härifrån är det enkelt att dra en parallell till huvudpersonens dröm i Operation B, att finna det allomfattande arkivet som ska mynna ut i den allomfattande encyklopedin. Även den oändlig förstås. En bok som motsvarar alla människor, all mänsklighet.
Avslutningsvis så är det Gabriella Håkansson som skrivit förordet i min utgåva av Borges "Fiktioner".
Meningslösa paralleller, långsökta kopplingar och krystade jämförelse är mitt gebit. Det är ju trots allt vad jag tillbringat snart sex år vid universitetet med att göra..
